Å skape sammenhenger

«I am looking for your personal view» säger Carola Bauckholt på mästerklassen när hon inte kan se orsaken bakom kompositoriska val. Istället för att objektivt och okritiskt skriva en neutral musik föreslår hon att man som komponist bör ”go radical out of this and make a personal comment». Ta tid att tänka, inte bara stoppa in saker i datorn och acceptera resultatet som kommer ut. Arbeta mot en konceptuell klarhet och individualitet.

Bauckholt menar att vi behöver personliga kommentarer av verkligheten. Vi behöver inte fler falska, inställsamma skildringar utan autentiska sådana. Vi ska som tonsättare inte reducera lyssnarna till en förutsägbar massa som vi ska försöka tillfredsställa. Detta ger oss ett stort ansvar; oavsett med vilken slags musik vi arbetar måste vi ständigt sträva efter att skapa ärliga skildringar, inte blint följa en accepterad stil, oavsett vilken.

Bauckholt är lika ärlig i sina kommentarer på kompositionsstudenternas musik som hon gör anspråk på att vara i sin egen. Hon leder mästerklasserna på ett lyhört sätt, tar gärna in synpunkter från de övriga åhörarna och låter därmed många intressanta diskussioner uppstå. Hon är inte forcerande med sina kommentarer. De sätter ofta fingret på otydligheter eller svagheter i musiken, samtidigt som de är allmänna vilket gör dem relevanta även för andra kompositionsstudenter än den vars verk hon pratar om.

Les også: Underfundige R’arier

Trött på system och utopier
Den tyska komponisten Carola Bauckholt var huvudgest under den fyra dagar långa Vinterlydfestivalen på Norges musikkhøgskole i Oslo. Här fick musikstudenter tillsammans med en intresserad allmänhet höra Bauckholts musik på konserter men också möta komponisten på seminarier, mästerklasser och öppna repetitioner.

Bauckholts egen musik är lekfull, har utommusikaliska referenser och det är inte ovanligt att hon använder vardagliga objekt som musikinstrument. Under hennes presentation får vi höra hur hon i slutet av 70-talet, via musikteater och performance, kom i kontakt med musikteaterikonen Mauricio Kagel och började studera komposition hos densamme. Bauckholt berättar om hur hon genom trötthet på tankar om system och utopier frågade sig själv: Vad är viktigt för mig, vad kan jag lita på? Jo, på min egen omgivning. Utifrån dessa tankar började hon utgå från vardagliga objekt som hon hade i sin närhet; kaffekoppen, brödrosten och vattenkranen i hennes hem. De förstod hon och de kunde hon arbeta med. Gradvis framträder bilden av en komponist som alltid frågar sig vad som är viktigt och ärligt att arbeta med just för henne själv och uppmanar kompositionsstudenterna att göra detsamma.

Ljudfilerna blir partiturens förlängning
Bauckholt har under årens lopp både skrivit stycken där vardagliga objekt varit de enda instrumenten och där de förekommit tillsammans med konventionella instrument. Hon har också arbetat mycket med att transkribera ljudinspelningar, framförallt av djurläten, för instrumentalister och sångare. Under konserterna på Vinterlydfestivalen får vi höra exempel på både dessa områden.

I stycket Hirn & Ei (Hjärna & ägg) för fyra utövare med Goretex-jackor utforskar hon svischande ljud som uppstår genom snabba handrörelser över materialet. Det är ett stycke med klara Kagelreferenser. På gränsen till putslustigt men genom hennes sätt att insistera på och utforska ljuden får hon i alla fall mig att börja lyssna och försöka orientera mig i denna klart avgränsade ljudvärld.

I Zugvögel (Flyttfåglar) för träblåskvintett får vi höra instrumenten imitera en mängd olika fågelljud. Under sin presentation berättar Bauckholt om hur instrumentalisterna, förutom sina noter, fått ta del av inspelningar med fågelljud som de blivit ombedda att imitera så noga som möjligt. Ljudfilerna blir partiturens förlängning och gör skrivna ljudbeskrivningar överflödiga, samtidigt är komponistens intention klar för musikerna. Vi får under den öppna repetitionen följa hur Bauckholt arbetar tillsammans med musikstudenterna.

Det som slår mig, som själv arbetar med en ljudbaserad, snarare än tonhöjdsbaserad musik, är hur lite hon behöver gå in och hjälpa musikerna att hitta ljuden hon tänkt sig. Det är uppenbart att hon själv har en väldigt klar bild av hur det ska låta och vissa detaljer justerar hon men musikerna vet redan innan repet exakt vad de ska sträva efter och repet kan ägnas åt annat än att enbart ljudsökande. Valet av att expandera partituret med ljudfiler har ovannämnda praktiska orsaker; att förenkla instuderingen för musikerna och uppnå en enklare notbild.

Samtidigt, och för Bauckholt minst lika viktigt, bidrar dessa noggranna imitationer av ljudförlagorna, paradoxalt nog, till just en frikoppling av ljudet från dess ursprung. Bauckholt nämner detta i sin presentation; om hon skulle skriva en text i noterna i stil med ”låt som en gås” skulle resultatet med största sannolikhet vara en kliché; en karikatyr av djuret ifråga. Nu är det snarare det klingande som hamnar i fokus; hur låter faktiskt de här fåglarna? Hur kan man som musiker imitera dem?

En månglagrad ljudtextur
Det är klart att de utommusikaliska referenserna är viktiga för Bauckholt. Hon använder även sina egna associationer till dessa referenser för att skapa nya musikaliska objekt eller bakgrunder, t.ex. vindljud eller vingslag. Det är viktigt för henne att föra verkligheten eller yttervärlden in i musiken; att aktivt arbeta med uttommusikalsika referenser som en viktig del av kompositionsprocessen. Det som dock gör Bauckholt intressant som komponist är att hon inte stannar där.

Det jag framförallt upplever i hennes musik är, trots de klara referenserna i form av objekt eller transkriptioner, är hennes detaljerade och komplexa ljudstrukturer. Även i Treibstoff (Drivmedel) för ensemble finns referenser i form av många olika slags djur men inte bara deras läten utan också t.ex. ljud från en anka som går och en häst som galopperar, allt transkriberat till instrument och objekt. Dock är det som fångar mitt intresse den månglagrade ljudtexturen som inleder stycket och sedan vecklar ut sig. Det är en humoristisk musik, tydligt konceptuell med sina yttre referenser och samtidigt så intressant att lyssna på ur ett ljudperspektiv. Hon har lyckats öppna upp för ett vidare lyssnande då musiken både är ljudfokuserad och associativ.

Les også: Dei fleste musikarar vil jo spela

«Our possibility as composers is to make connections.»
Det hon gärna pekar på under mästerklasserna är när musikens utveckling talar emot vad som händer på detaljnivå, eller när ljud följer varandra utan att hänsyn är tagen till deras relation. Bauckholt poängterar vikten av att arbeta vidare med detaljerna som en viss spelteknik skapar. Vikten av att presentera en personlig tolkning av ljuden som används snarare än visa dem som otolkade ready mades. Hon återkommer gång på gång till lyssnandets betydelse under kompositionsprocessen; vikten av att som tonsättare ha en nära relation till sitt material.

Konsert i Operaen med Bauckholts verk. Foto: Henning Høholt

Själv utgår Bauckholt inte från formscheman där detaljerna gradvis fylls i när hon skriver sin musik. Hon börjar snarare med ett ljud och undersöker vad hon kan göra med det. Frågar sig: Hur kan ljudet utvecklas? Vilket annat ljud kan införas och vilka konsekvenser får musiken av att just detta ljudet införs? Vad är ljudens logiska sammankoppling och utveckling?

Automatiserade processer, datorgenererade bearbetningar och på förhand bestämda formscheman ser hon som riskabelt. Hon menar att man som tonsättare med dessa verktyg lätt distanserar sig från musiken och undviker att ta ansvar för det klingande resultatet. Genom att arbeta nära ljuden och i dialog med dem strävar hon efter att låta formen växa fram som en integrerad del av de enskilda ljuden, istället för att arbeta med form och ljud som två skilda lager. Jag tycker hon lyckas. Ofta upplever jag utvecklingen i hennes musik som nya transkriptioner av det som redan varit, snarare än en ovanifrån pålagd form.

Les også: Forfriskende samtidsmusikk på Operaen

Jag gör ett försök att sammanfatta alla dagars samtal och diskussioner till vad jag ser som Bauckholts viktigaste budskap: Vi måste sträva efter att vara ärliga som komponister, arbeta med musik som inte bara intresserar oss, utan också engagerar oss. Vi måste ta våga ta risker, oavsett vilken slags musik vi arbetar med får vi inte bara imitera andra; inte hålla oss till ett accepterat språk för att själva bli accepterade. Vi måste ta ansvar och ge personliga skildringar; ägna oss åt musik som intresserar och engagerar oss själva. Leta efter vad som kommer inifrån, vad som känns, vad som vibrerar. Ta risken att stå nakna och löjliga. Allt annat är meningslöst.

Johan Svensson tar en master i komposisjon ved Norges musikkhøgskole.