Benjamin Staern (f. 1978) er anerkjent som en av Skandinavias ledende komponister i sin generasjon.(Foto: Raw Sushi)
Det Burde sa. Det Benjamin Staern gjorde.
«Borde ska inte styra handen, hjärtat eller hörseln,» skriver den svenske komponisten Benjamin Staern. Les hans reaksjon på Cathrine Winnes’ tekst om den samme «Burde», som så ofte hjemsøker den skapende.
Den svenske komponisten Benjamin Staern sendte Ballade sine refleksjoner rundt egne erfaringer med «Burde», etter å ha lest Cathrine Winnes’ spalte om den samme stemmen som så mange kunstnere, og vi alle, opplever i teksten «Død over Burde!». Dette er komponisten Staerns reaksjon.
Av Benjamin Staern, komponist
”Burde” är ofta inte en trygg vägledare, utan snarare en frustrerad och rädd röst inom oss. Den är rädd för att inte duga, för att göra fel, för att tappa kontrollen eller bli dömd. Så den försöker styra oss – inte med kärlek, utan med press.
Det tragikomiska är att Burde ofta låter som en auktoritet, men i själva verket är den bara ett eko av våra egna eller andras osäkerheter. En frustrerad röst som klamrar sig fast vid regler – just för att den inte vågar lita på något mer levande, mer kaotiskt, mer sant.
Att lyssna på den rösten ger ofta en känsla av att aldrig räcka till – oavsett hur mycket man gör. Har du märkt det? Den säger aldrig “bra jobbat” – bara “du borde ändå ha gjort mer, eller gjort det annorlunda”.
Det mest frigörande är kanske att förstå att “Burde” inte är sanningen – utan en försiktig, frustrerad skyddsmekanism.
Jag minns särskilt framförandet av min andra symfoni Through Purgatory to Paradise på Konserthuset i Stockholm, under min Tonsättarweekend för tre år sedan. Det borde ha varit ett rent firande – en konstnärlig höjdpunkt, ett personligt manifest, ett verk som sammanfattade år av sökande. Men där, mitt i konserten, dök Borde upp.
Borde sa: Du borde ha valt en enklare tonalitet – det här är för mycket.
Borde sa: Sådär skriver man inte längre. Du borde ha vetat bättre.
Borde viskade: Publiken förstår nog inte vad du försöker säga. Du borde ha gjort det tydligare.
Och tystare än allt annat: Du borde vara någon annan än den du är.
Det var en märklig känsla. Musikens energi bar – men samtidigt kom en våg av självtvivel, inte från någon utifrån, utan från en invärtes domare. En röst formad av tradition, av institution, av kritikerröster och kollegiala blickar. Borde var inte vis, den var inte generös. Den var frustrerad, rädd – rädd för att det inte skulle vara “tillräckligt”.
Men just därför blev konserten också en vändpunkt. För genom musiken – och genom att faktiskt stå i det – började jag säga emot.
Nej, Borde. Inte nu.
Död åt dig.
Sedan dess har jag burit på den frasen. Som en påminnelse om att Borde inte ska styra handen, hjärtat eller hörseln.
Att våga gå genom tvivel och motstånd – genom skärselden – är också att våga nå ett inre paradis.
Och kanske, i bästa fall, ge andra modet att göra detsamma.
