Debatt om musikkritikk i Sverige
Kritikernes unisone allsang klinger falskt, skriver Kjell Häglund i Expressen.
«Vad händer med det kritiska uppdraget när den nya musikekonomin skapar betygsinflation?» spør kulturjournalist Kjell Häglund. Han viser til at kritiker Jan Gradvall, som Häglund anser blant de beste, har gitt god karakter til 20 av de siste 23 utgivelsene han har omtalt av svensk popmusikk.
Fra et pop- og et popkritisk perspektiv er denne kvalitetslikningen umulig, hevder Häglund, som spør seg om dette er et resultat av den digitale musikkdistribusjonen.
– Kritiker guidar inte längre till skivköp utan till vad som ska playlist-addas på Spotify. Men läsarnas och musikkonsumenternas tid i dag är minst lika dyrbar som deras fysiska skivköp var i går. Och om inte ens kritiken ansvarar för ett djupare, vetenskapligare perspektiv, vad innebär det på sikt för kulturen? Jo, nyanserna mellan substans och yta suddas ut, First Aid Kits talangtävlingspop jämställs med Bon Iver, skriver Häglund.
Musikkjournalistikken har ikke blitt feig, bare mer ydmyk og upretensiøs overfor leseren og musikken, svarer kritiker Ametist Azordegan i dag, mens Gradvall hevder at Häglunds regnestykke er tatt ut av sammenheng.
