Fra Parergon viderebringer vi her Risto Holopainens anmeldelse av Lene Grenagers “Slåtter, slag og slark”, som kom ut på Euridice i mars. Holopainen, som er Osloboer og redaksjonsmedlem i Parergon, skriver blant annet: “Utifrån vad jag hörde på konserten och verket som det föreligger på CD är det uppbyggt i tre avdelningar som fokuserar på olika spelsätt och klangtyper. Verkets form som helhet påminner således om när en slagverkare går mellan stationer med olika instrument, men också om etyder som i sin utstuderade inriktning på något litet instrumentaltekniskt problem lyckas utvinna tidigare ohörda klanger. Genom styckena och genom de tre avdelningarna går samtidigt en gradvis process från något som kan erinra om folkmusik till något som inte alls kan det.” Her kan du lese hele anmeldelsen, som er skrevet på svensk.

Lene Grenager 2006 (2), © Ann Iren Ødeby

Av Risto Holopainen

Vi kan tala om cellisten i Spunk, eller varför inte komponisten och dirigenten Lene Grenager. Men med anledning av den nya utgivelsen slåtter, slag og slark på det lilla nordnorska skivbolaget Euridice, är det mera passande att tala om cellisten på egen hand, den utövande komponisten och virtuosa utforskaren av ljud vi hittills trodde var helt omöjliga att frambringa med bara en cello och utan några fula trick.

Till CD-utgivelser hör medföljande släppfester, och i det här fallet skedde det på Biermannsgården i Oslo. Jag trodde mig veta vart jag skulle gå, men trodde fel. Av en slump hittade jag ändå fram innan konserten var över. Stående i farstun i denna före detta småskola funderade jag över vem det var som spelade, jag hade nämligen bara uppfångat att det rörde sig om ett nytt verk för cello av Lene Grenager. Då är det lätt att föreställa sig verket i form av ett nothäfte som vilken cellist som helst kan angripa med sin klassiska celloteknik. Så är icke fallet med slåtter, slag og slark. Det gick också upp för mig när jag hörde hur musiken utvecklade sig, fortfarande stående i farstun för att inte störa konserten. Där finns nästan inte ett spår av det klassiska cellospelets klangideal. Grunden är snarare sådana figurer som Lachenmann, Sciarrino och Scelsi och de speltekniker de har utforskat. Men Grenager går vidare utöver denna standardrepertoar av okonventionella spelsätt. Och hon gör det uppenbarligen utan att ta omvägen över notationen. Förståeligt nog; notationens uppgift är ju primärt att kommunicera musikaliska idéer på ett effektivt sätt till andra musiker. Men när utövaren och komponisten sammanfaller i en person, som fallet är med improvisationsmusiker, blir notationen i bästa fall ett stöd för minnet, och i värsta fall en blockering som försvårar ett mera radikalt idiomatiskt arbete med instrumentets möjligheter.

Hur blir det då med verket som något fasthållet, upprepningsbart och i något avseende igenkännligt från ett framförande till ett annat? Utifrån vad jag hörde på konserten och verket som det föreligger på CD är det uppbyggt i tre avdelningar som fokuserar på olika spelsätt och klangtyper. Verkets form som helhet påminner således om när en slagverkare går mellan stationer med olika instrument, men också om etyder som i sin utstuderade inriktning på något litet instrumentaltekniskt problem lyckas utvinna tidigare ohörda klanger. Genom styckena och genom de tre avdelningarna går samtidigt en gradvis process från något som kan erinra om folkmusik till något som inte alls kan det.

Första delen, slåtter, tar för sig flerstämmigt flageolettspel. Detta är traditionell posttonal folkmusik med rötter i avantgardistiskt hardingfelespel. Att något sådant alls icke existerar är inte så viktigt, vi kan gärna påstå att musiken antyder en sådan icke-existerande utvecklingslinje i den norska folkmusiken. På detta följer mellanspelet Dronte, som är en klar homage till Scelsi. Andra avdelningen, Slag, handlar om de perkussiva möjligheterna och är mera befryndad med frijazz av den typen kontrabasisten Barry Guy sysslar med än med folkmusik. Treslag, till exempel, kan erinra om ett hyperaktivt flipperspel, eller kanske flera på samma gång. Där andra cellister spelar med bara en hand använder Lene Grenager båda två, minst. Och kanske en fot också?

Slark slutligen utforskar speltekniker som inte är mig helt bekanta, men jag tror det rör sig om en kombination av flageolettspel med hårt stråktryck och långsamma stråk som skapar subharmoniska toner. I Sageslark är ett litet motiv upprepat med den mekaniska precision — och brist därpå — som en mänsklig utövare förmår. Ett accelerando tar motivet upp till gränsen för hur fort det låter sig spelas, och givetvis vidare över den gränsen. Ett liknande ostinato finns i Gneldreslark. Men det märkvärdiga i denna anspelning på en sampler inställd på repetition är klangen: kanhända hundlikt morrande, där man kan höra en växling mellan två formantområden som om cellon kunde uttala cellistiska vokalljud. Stycket löser upp sig i ett allt långsammare knarr som sönderfaller i enskilda impulser i en geigermätares rytmik.

Codan Sniksnok avslutar verket med en studie i gnidningar på cellokroppen. Spela upp det för barn i en skolklass utan att avslöja härkomsten, och de torde säga dig att det är en gris.

*

Utgivelser av det här slaget riskerar att bli osynliga, ohörda och bortglömda. Skivbolaget är inte stort, genren är lite diffus — än värre, genren är samtidsmusik! Men antag att man kan presentera det som avantgardistisk folkmusik. Då kan man få det spelat på NRK P2s folkemusikktime. I folkmusikredaktionen är de nämligen generösa och drar sig inte för att spela annan musik. För man kan verkligen diskutera huruvida detta är folkmusik eller ej. Jag går rätt i fällan: det är just det Grenager vill att vi ska diskutera.

Först av allt, vad är folkmusik? Begreppet är inte så självklart så fort man avlägsnar sig från de prototypiska exemplen som springar eller gangar på hardingfele. Mindre typiska men fortfarande gångbara exempel är sådant som skillingtryck och vallåtar på näverlur. Men om man tar fasta på att folkmusiken är en folkets musik får det konsekvenser som att dansbandsmusik och rock är vår tids verkliga folkmusik, i alla fall vad gäller utbredning. Den egentliga norska folkmusiken låter sig inte bekvämt inordnas på axeln finkultur-populärkultur. Sedan kan man problematisera begreppen ’folk’ och ’nation’ och förhoppningsvis beröva populistiska retoriker några ohållbara argument, som ger dem möjligheten att övertala oss att vi inte är som de andra folken och att vi därför inte ska beblanda oss med dem. Vilket folkslag tillhör Grenager, utifrån hennes musik att döma? Till viss del invånare av isolerade norska dalgångar, till stor del en klick av europeiska komponister från 1900-talet, några musiker från fjärran länder och gräddan av improvisationsmusiker.

I den mera prototypiska folkmusiken är den muntliga traderingen central, liksom respekten för traditionen. Kan man tänka sig en folkmusik med bara en enda traditionsbärare? Nog har vi flera exempel på tandlösa gubbar i röda stugor som har fått sin repertoar räddad till eftervärlden när en folkmusikinsamlare med rullbandspelare har knackat på. Men när denna enda traditionsbärare inte är den sista i en lång rad av spelmän som förvaltar flera generationers musikaliska arv, utan tvärt om den första, och sannolikt både den första och den sista i sin egen och ingen annans tradition, kan man då verkligen tala om folkmusik? Med andra ord, är inte Grenagers musik en individmusik snarare än folkmusik? Jag tror att hennes musik har alltför mycket karaktär för att kunna bilda skola. Försök i den riktningen skulle knappast kunna undgå att bli till epigoneri. Många spelmän har förvisso också varit särlingar, men ändå kan de förmedla låtar till andra spelmän utan att de kopierar alla mästarens fakter. Det kan ha att göra med att man faktiskt måste skilja mellan låtstruktur och personlig stil. Om Pekkos Gustaf grymtade och hummade värre än Glen Gould när han spelade sina bingsjöpolskor, var det inte det hans elever tog efter. (Jag vet förresten inte om han hade en enda elev. Han var faktiskt ingen vidare spelman, men råkade vara i släkt med den store Pekkos Per i rakt nedstigande led. Den slags betyder en del i de miljöerna.) I ett sådant musikaliskt språk som Grenager utvecklar på slåtter, slag og slark låter sig dessa nivåer inte lösgöras från varann på något uppenbart sätt. För det väsentliga i kompositionen ligger inte i instruktioner som: först spelar du lite flageoletter, sedan lite pizzicato och col legno, och avsluta med att såga med bågen så hårt pressad mot strängarna att den kör fast. Verkets kärna ligger tvärt om i de svårefterhärmliga detaljerna.

Formen i slåtter, slag og slark har beskrivits som en gradvis degenerering av ett material, närmare bestämt detta folkmusikaliskt influerade som man kan spåra i den första avdelningen. Ibland händer det att komponisten själv inte förmår beskriva sitt eget stycke helt korrekt, vilket jag tror är fallet här. Om man ska kunna tala om degenerering av ett material, så bör man kunna spåra det hela vägen för att höra att det är samma material som bryts ned. Det är inte uppenbart att man kan det här. Tvärt om kommer det hela tiden in nya spelsätt och klanger som inte bryter ned någonting som helst, men istället uppvisar ständigt nya uppfinningsrika virtuositeter. Däremot är själva klangbilden ofta krackelerad och knarrig med sönderbrutna toner, men det är en helt annan sak.

*

Musique concrète instrumentale har vi hört förr. Det är en passande beskrivning även för slåtter, slag og slark, men i tillägg kunde man säga att där finns inslag av instrumental elektronika. Plötsligt tjuter det till av akustisk rundgång, distpedalen är ofta ikopplad, vi har en loopad sampling — och för säkerhets skull kan man läsa i texthäftet att alla dessa imitationer av den elektroniska musikens ljudvärld är pruducerade på cellon utan någon flerspårsteknik eller elektroniska effekter av något slag. Spunk strävade i början efter en homogen klang, och gjorde övningar som gick ut på att efterlikna medmusikernas klanger på sina egna instrument. Om cellon av och till skulle väsa som ett horn är det kanske här vi har förklaringen.

Kvar av folkmusiken är visst bara ett klangideal: preferensen för öppna strängar, den gnistrande vibratolösa klangen och en smula av det som kanske är det viktigaste kännetecknet just i norsk hardingfelemusik, det intrikata tvåstämmiga spelet. Med de hårda och ofta aggressiva spelarter som dominerar på skivan, skulle man tro att ljudet blir obehagligt strävt. Men resultatet är ett annat. Skivan är inspelad i Vålerenga kyrka, och på några få ställen där den frenetiska musiken tar ett ögonblicks paus kan man höra det lilla kyrkorummets korta svar. Men cellon är alltid nära i ljudbilden med hög detaljskärpa och en fyllig kraftig bas, samtidigt som de kärva skrapljuden inte sticker ut alltför mycket. Det är helt enkelt en ljudmässigt föredömlig produktion.

Risto Holopainen er komponist og redaksjonsmedlem i Parergon. Han bor og arbeider i Oslo. Artikkelen bringes videre på Ballade med tillatelse fra Parergon.

Publisert:

Del: