Bodil Johanne Jensen leverer her et motsvar til Gustav Djupsjöbacka, som er formann i NOMUS-komitéen. Hun står fast på at årets genre-messig brede utvalg var strategisk uheldig, og mener at genre-utvalget bør innsnevres og klart defineres, for å få større oppmerksomhet og prestisje knyttet til prisen. – En vinner blant alment oppfattede likemenn vil sannsynligvis få større gjennomslag og respekt i offentligheten, skriver hun blant annet, og synes videre at det er uheldig at NOMUS-komitéen utnevner seg selv også til bedømingskomité.

Sunleif Rasmussen

Svar til Gustav Djupsjöbacka, formann i NOMUS-komitéen.

Av Bodil Johanne Jensen, Sendeflateansvarlig for Samtidsmusikk-redaksjonen i NRK, P2

Formann i NOMUS-komitéen, Gustav Djupsjöbacka, har reagert på min kommentar i Midt i Musikken, NRK P2, tirsdag 29. oktober.

Regelbrudd
Det han først og fremst reagerer på, er min påstand om regelbrudd fra NOMUS-komitéens side. Han sikter øyensynlig til følgende avsnitt i min kommentar:

“Ifølge statuttene skal Nomus-komitéen hvert år tilsette en nominasjonskomité, som skal være rådgivere i jury-arbeidet. Men det har Nomus-komitéen suverent sett bort fra. Vi har kompetanse nok til ta det hele selv, sier de.”

    Gustav Djupsjöbacka burde kjenne reglene bedre enn meg, men jeg siterer likevel statuttene, slik de er å lese på Nordisk Råds internett-sider:

    “§ 4 Nordiska musikkommittén tillsätter för varje utdelning av Nordiska rådets musikpris en ad hoc bedömningskommitté (uthevet av undertegnede) sammansatt med särskilt beaktande av det musikområde som priset skall utdelas till / …/ Bedömningskommittén är rådgivande i förhållande till Nordiska musikkommittén, som ansvarar för det slutgiltiga avgörandet vilket meddelas Nordiska råde. ”

    Det er nettopp det jeg beklager, at NOMUS-komitéen i år ikke har tilsatt en bedömningskomité, eller evaluerings-komité, som jeg kaller det. At jeg kaller bedömningskomitéen en nominasjonskomité, får Gustav Djupsjöbacka til å replisere:

    “Något sådant som nominationskommitté känner instruktionstexten inte överhuvudtaget till. §3 i instruktionerna säger att förslagen till nomineringar kommer från medlemmarna i bedömningskommittén … (uthevet av undertegnede)

    Vel. Noen vil kalle dette en nominasjonskomité.

    Men her er Gustav Djupsjöbackas forklaring på bedømmelseskomitéens forsvinningsnummer det helt sentrale:

    “Det finns inget regelvidrigt i / …/ att NOMUS beslutar att utse en bedömningskommitté som är identisk med NOMUS (uthevet av undertegnede), där facklig kompetens från både big band och från symfonisk musik ingår.”

    Det må jeg si er en ganske spesiell tolkning av regelen. Rett og slett at man selv (NOMUS-komitéen) også godt kan være den andre (bedömningskomitéen). Hva da med intensjonen i regelen, vil jeg spørre.

    Intensjonen
    Intensjonen i regelen om to vurderingsinstanser i utnevnelsesprosessen skulle være ganske opplagt:

    – å unngå binding mellom person og verk (slik det uvegerlig kan bli, når samme person i et land nominerer, vurderer og er med på å avgjøre vinner-resultatet)
    – å sørge for dynamikk internt i vurderings-prosessen, ved å få to formelle instanser inn i bildet
    – å bidra til bredde i diskusjonen, noe som også burde komme offentligheten for øret.

    Genreutvalg
    Når Gustav Djupsjöbacka videre refererer til paragraf 1 i instruksjonene:

    “…det är NOMUS som från år till år fastställer eventuell begränsning av genre som nomineringar och bedömning gäller,”

    kan det synes som han har oppfattet meg slik at jeg anser genre-utvalget som i strid med reglene. Neida, det sier jeg ikke. Det jeg sier, er at et genre-messig bredt utvalg som i år, er uheldig, rent strategisk. For å få større oppmerksomhet og prestisje knyttet til prisen, bør genre-utvalget innsnevres og klart defineres. En vinner blant alment oppfattede likemenn vil sannsynligvis få større gjennomslag og respekt i offentligheten. Genre-utvalget kan likevel – med reglenes fulle velsignelse – varieres fra år til annet.

    Så hvordan Gustav Djupsjöbacka får til å tolke meg så vrøvlete som i dette avsnittet, er en gåte:

    “Hennes antydning om att ett beslut borde varit enhälligt i en första omgång blottar en totalitär inställning och visar på en total negligering av pluralismens grundidé. Endast i en enmanskommitté kan man segla lika nonchalant över all problematisering av kvalitetsbegreppet.”

    Jeg sier ikke annet enn at det hadde gitt prisen større anseelse, og sannsynligvis større oppmerksomhet, om vinneren hadde hatt stor tilslutning i komitéen. Det er vel i grunnen ikke stort mer enn en selvfølge…

    Markedsverdi
    Til slutt i svaret fra formannen i NOMUS-komitéen, kommenterer han mitt avsnitt om markedsføring i forbindelse med Musikkprisen.

    “Avsnittet om marknadsföring bottnar i kverulans och okunskap. Marknadsvärde och kvalitet är inte identiska begrepp…”

    Kan det være følgende avsnitt fra min kommentar som får ham til å tillegge meg en slik forvirret tanke?

    “Esa-Pekka Salonen er faktisk blant de nominerte til årets musikkpris. Men selv han, den mest kjente av alle de nominerte, har opplevet at forlaget ikke har løftet en finger for å utnytte situasjonen.”

      Gustav Djupsjöbacka tror han må forsvare Esa-Pekka Salonen, og sier:

      “Esa-Pekka Salonens marknadsvärde har knappast rubbats av hans nominering. ”

      Det jeg kommenterer er selvfølgelig ikke Esa-Pekka Salonens markedsverdi, men Musikkprisens markedsverdi.

      Vinneren
      “Däremot har Sunleif Rasmussens tonsättarbana fått ett ordentligt lyft, både i form av nya beställningar och omfattande förhandlingar om nya uppföranden av prisverket”,
      skriver Gustav Djupsjöbacka.

      Det er riktig! Da vinneren ble kjent, inviterte NRK sporensptreks Sunleif Rasmussen til en to-timers direktesending i radio, P2, med undertegnede som programleder. Nordisk Råds Musikpris 2002 har gjort P2-lytterne kjent med en sympatiske og høyst troverdig kunstner fra Færøyene. Men det er faktisk ikke det denne saken handler om.

      Publisert:

      Del: